Vi hoppar 100 och 110. Min tränare Christian sa bara: ni hoppar verkligen inte lägre!" Det kan hon i princip kliva över haha.. Utan dessa höjder känns rimliga som "första start". Om jag tycker att presterade bra, så skulle jag kunna tänka mig någon tävling redan till nästa helg!

Är så sjukt motiverad nu för tiden! Älskar att stanna länge i stallet, pyssla om min fina tjej, gör upp ridscheman, m.m. Är så sjukt tacksam för det min pappa gjort i detta, det han egentligen gör varje dag. Det är att vara världens bästa pappa för mig.. Även om han just nu läser detta från andra sidan jordklotet. 

Jag kan säga att mitt liv verkligen inte hade sett ut så här idag om det inte vore så att fortsatte kämpa för min skull. Efter allt drama med Hasse var jag i princip helt done. Jag visste inte om jag ville fortsätta med denna sporten, den sporten som kunde göra att man bara på några sekunder falla pladask ner med ansiktet i marken. 

Kommer ihåg dagen då pappa hämtade mig från skolan och vi satt där i bilen och han berättade det. Hasse kommer aldrig bli ridbar igen, Hasse kommer aldrig vara en hopponny igen. Det där var som en käftsmäll.. Dock hade jag lätt kunnat ta 100 käftsmällar istället för att få höra det. 

Efter vi hälsat på Hasse den kvällen frågade pappa om jag fortfarande tyckte om ridning. Det gjorde jag ju såklart, även efter allt detta. Jag visste bara hur jag skulle kravla upp ur den djupa, mörka gropen jag hamnat i. Jag har aldrig gett upp lätt, men allt kändes så himla hopplöst. Det var med min pappas hjälp den här gnistan tändes igen. Att låta mig provrida och sedan köpa min drömhäst till mig, är att bry sig. 

Inte bara detta, utan jag ör extremt tacksam över allt pappa gör för mig. Han står alltid vid min sida och gör det bästa pappajobbet en pappa kan göra. Jag älskar min pappa såå mycket!